Ingen frågar. Inget vet vad jag går egenom. Folk verkar tro jag är gjort utav stål och klarar allt men jag håller på att bryta ihop jag klarar inte detta, specielt inte själv. Men jag har tagit all ansvar över allt helt ofrivilligt och det är ingen som frågar mig om hur jag mår!

Folk förnekar det verkar vara att jag är den enda som inser saker och ting. Jag kan inte fixa allt, jag vet. Det är inte mitt ansvar att försöka göra det heller men det är ingen annan som bryr sig.
Jag önskar att allt vore annorlunda. Jag önskar att vi inte är där vi är nu. Jag önskar att vi var en familj, men det är vi inte! Jag önskar att alla problem bara försvann så jag för en gång skull kan vara lycklig!

Det finns ingen Gud. Vi är ensamma på denna jorden. Det finns ingen "där ute" som bryr sig. Man har blivit strandsatt och lämmnad ensamn. Bara en tröst att det finns någon Gud, det ger hopp för människan gillar inte att vara ensamma och människorna vill ha allt kontrollerat.

Nu ska jag gå till skolan för jag orkar/vill inte gå till praktiken längre så får vi se vad min lärare säger. Men man kan ju inte tvinga folk att vara på ett ställe man inte vill vara på.

Desutom är det lite jobbigt just nu, saker jag måste ta tag i, har så jävla mycken ansvar över alla andra personer känns det som, jag måste vara den duktiga och snälla som gör rätt saker osv men jag vill inte ens tänka på det, jag önskar att det problemet inte fanns! Det var bra innan jag fick det där sms:et men nu måste jag ta ställning och det är väl bra men det är helt fel tidpunkt, men en sån här grej är väl aldrig en rätt tidpunkt. Man önskar man kunde stanna allt annat som snurrar runt och bara fokusera på detta, men det går ju inte!

Nu ska jag bara fixa ordning mig snabbt och sen dra ner till skolan och se vad som händer, Vi hörs